Hidradenitis suppurativa, varför just HS?
När vi först började vår vänskap var det i ett samtal från våra praktikplatser på sjuksköterskeprogrammet. Pernilla började prata om en intressant och ovanlig patienthistoria som hon stött på och ganska snart började jag känna igen vissa av patientens symptom. Jag frågade lite mer specifika frågor och när Pernilla svarade jakande blev det uppenbart. Hon hade stött på en patient med Hidradenitis suppurativa och jag kände igen mig. Eftersom det då var uppenbart så berättade jag om min sjukdom för Pernilla.
När uppsatsen närmade sig skulle vi alla välja en partner att skriva med och ett ämne. Detta visade sig vara svårare än vi trott. Att välja partner var det enklare valet. Vi funderade fram och tillbaka och kom sedan fram till att det borde bli enkelt att skriva om HS eftersom det inte fanns något på ämnet på skolans databas över redan omskrivna ämnen. Vi hade så fel. Det var en mardröm att försöka hitta artiklar som belyste själva känsloaspekten på sjukdomen. Det vi hittade var mestadels olika studier på medicinska åtgärder där patientens synpunkt inte belystes mer än om de var nöjda med behandlingen på området som behandlats. Läraren sa till oss att om vi skulle byta ämne var det sista chansen efter att halva tiden hade gått och eftersom utbudet av artiklar var så snålt så upplevde vi det som ännu viktigare att skriva färdigt uppsatsen.
Under uppsatsens gång var det mycket stress och mina bölder var väldigt aktiva och de blev fler och fler. Då upptäckte jag att jag hade ett fantastiskt stöd i att min nyvunna vän visade intresse och delade min upplevelse utan att sätta händerna för ögonen eller rygga bort med orden ”det där vill jag Inte se” eller liknande. Jag tror att jag letade efter något som kunde hjälpa mig i min sjukdom genom att välja ämnet till min uppsats, istället, mitt i all stress blev det nästan som terapi att dela mina upplevelser med någon på ett så ingående sätt.
Vi hoppas att vår uppsats kan vara till nytta både för vårdpersonal och patienter, samt att framtida forskning kan hjälpa HS-patienter till en bättre livskvalité och mer lättillgänglig vård.
Anna Banemark och Pernilla Eliasson